Utkast: Japp, det ...
Japp, det är sant. Det är MITT öga. otroligt va? Inget photoshop här inte.
Jag har fått en blödning i ögat. Snyggt. Man kan tydligen få det helt utan anledning, eller om man hostar kraftigt, spyr eller gör något som höger blodtrycket. Jag vet inte vad jag har gjort.
Men såhär kommer jag få se ut ett bra tag, det kan ta upp till 6 veckor innan det försvinner helt.
Va snäll mot Erika
Är det svårt att skilja på rätt och fel?
Är det svårt att ha med sig etiken och moralen i bakfickan?
Är det så svårt att vara arlig och uppriktig?
Det är så lätt att skylla ifrån sig. Det är så lätt att skuffa över problem på andra. Låta andra ta smällen.
Är det mitt fel för att du och din pojkvän inte fungerar ihop?
Är det mitt fel att ni bråkar?
Nej det är det inte.
Hur ska jag som vän kunna veta när jag inte får vara mig själv? Hur ska jag kunna veta när jag inte får säga saker jag alltid får säga när inte din pojkvän är med? Varför ska jag anpassa mig efter honom?
Drar någon ett skämt jag tycker är kul, så är det klart jag skrattar. Det är inte mitt fel att jag råkar ha den humor jag har. Men den humorn duger utmärkt när inte vissa personer är i närheten. Snälla förklara hur det är så?
Detta är absurt och ingenting som ska drabba mig överhuvud taget egentligen. Att säga att det är mitt fel att du och din pojkvän bråkar är både elakt och falskt enligt mig. Istället för att ta sig i kragen och reda ut allt en gång för alla, är det lätt att skylla på någon som bara råkar vara där.
Jag tänker inte ta åt mig av det alls. För jag vet att det inte är mitt fel. Detta är min blogg, vilket gör mig rätten att skriva precis vad jag vill. Denna blogg kommer innehålla galna, tråkiga, glada, kärleksfulla tankar. För att underlätta för andra och mig själv kommer jag inte nämna några namn när bloggen är negativ.
Du har rätt att ha en åsikt precis som jag. Du kanske ser detta ur en helt annat perspektiv. Skriv gärna din synvikel på detta, här har du min.
Bless.
Är det svårt att ha med sig etiken och moralen i bakfickan?
Är det så svårt att vara arlig och uppriktig?
Det är så lätt att skylla ifrån sig. Det är så lätt att skuffa över problem på andra. Låta andra ta smällen.
Är det mitt fel för att du och din pojkvän inte fungerar ihop?
Är det mitt fel att ni bråkar?
Nej det är det inte.
Hur ska jag som vän kunna veta när jag inte får vara mig själv? Hur ska jag kunna veta när jag inte får säga saker jag alltid får säga när inte din pojkvän är med? Varför ska jag anpassa mig efter honom?
Drar någon ett skämt jag tycker är kul, så är det klart jag skrattar. Det är inte mitt fel att jag råkar ha den humor jag har. Men den humorn duger utmärkt när inte vissa personer är i närheten. Snälla förklara hur det är så?
Detta är absurt och ingenting som ska drabba mig överhuvud taget egentligen. Att säga att det är mitt fel att du och din pojkvän bråkar är både elakt och falskt enligt mig. Istället för att ta sig i kragen och reda ut allt en gång för alla, är det lätt att skylla på någon som bara råkar vara där.
Jag tänker inte ta åt mig av det alls. För jag vet att det inte är mitt fel. Detta är min blogg, vilket gör mig rätten att skriva precis vad jag vill. Denna blogg kommer innehålla galna, tråkiga, glada, kärleksfulla tankar. För att underlätta för andra och mig själv kommer jag inte nämna några namn när bloggen är negativ.
Du har rätt att ha en åsikt precis som jag. Du kanske ser detta ur en helt annat perspektiv. Skriv gärna din synvikel på detta, här har du min.
Bless.
Dinosaurie eller Barbie?
Enligt många så ska tjejer vara tjejer och killar vara killar. Tjejer får Barbiedockor när killar får leka med Dinosaurier. Blått är killens färg och tjejens är rosa. Tjejer ska vara känslosamma och pojkar ska vara modiga och starka. Barn blir lärda att vara på ett visst sätt. Varför är det på detta viset? Själv är jag uppväxt på Star wars, Barbie och tv spel.
Vi är alla människor och borde få gilla det vi vill, tjej som kille.
Vi är alla människor och borde få gilla det vi vill, tjej som kille.
PANIK
Jag känner än en dag en okontrollerad frustration och har panik över absolut ingeting, åtminstone inte något jag är medveten om. ..
Känns som att stressen tar över utan att jag kan göra något åt den, totalt ovetande om vad som framkallar skiten.
MASSOR med skolan just nu! Jag orkar verkligen inte mer. Men får tänka lite på en speciell persons så blir jag nog glad igen :D
Känns som att stressen tar över utan att jag kan göra något åt den, totalt ovetande om vad som framkallar skiten.
MASSOR med skolan just nu! Jag orkar verkligen inte mer. Men får tänka lite på en speciell persons så blir jag nog glad igen :D
Vi är individer, allihop!
Lunars 100 ord:
"Välkommen till Sverige. Landet där befolkningen blundar för allt främlingsfientlighet och fördommar heter. När jag ser mig omkring ser jag en bofolkning som vägrar se verkligheten. Jag ser ett samhälle som har tappat din ryggrad. Civilkuraget verkar vara ett minne blott. Jag skäms för att kalla mig svensk. Ska jag behöva känna så hela mitt liv? Jag hoppas och tror att det finns tillräcklig många där ute som jag, människor som känner att det måste till en förändring. Jag vill bo i ett land där där man står upp för sina medmänniskor. Ett samhälle där man kämpar för alla människors lika värde!"
"Jag skäms för att kalla mig svensk."
Men sluta kalla dig själv för svensk då? Kalla dig själv för människa!
"Välkommen till Sverige. Landet där befolkningen blundar för allt främlingsfientlighet och fördommar heter. När jag ser mig omkring ser jag en bofolkning som vägrar se verkligheten. Jag ser ett samhälle som har tappat din ryggrad. Civilkuraget verkar vara ett minne blott. Jag skäms för att kalla mig svensk. Ska jag behöva känna så hela mitt liv? Jag hoppas och tror att det finns tillräcklig många där ute som jag, människor som känner att det måste till en förändring. Jag vill bo i ett land där där man står upp för sina medmänniskor. Ett samhälle där man kämpar för alla människors lika värde!"
"Jag skäms för att kalla mig svensk."
Men sluta kalla dig själv för svensk då? Kalla dig själv för människa!
Det är ett helvete att växa upp
Är det bara jag, eller känner alla att det är en kamp att överleva skolan, livet, meningen med allt?
Oron att passa in, rädslan att inte vara snygg nog, rolig nog, häftig nog. eller är de bara nått som jag känner?
Vi glömmer bort pojkarna lite. I all iver att slå ett slag för flickorna glöms de bort. Och missförstå inte, tjejer behöver lyftas fram. Hyllas. Tyckas om. Allt det där som saknats på grund av att generationer av män förtryckt skiten ur kvinnor världen över.
Men hur är det med killarna?
Äh, ryck upp dig, grabben. Sluta larva dig. Du gråter väl inte? Be a man for fuck sake! Att inte passa in, att inte veta var man hör hemma har inget med kön att göra. Killar har också komplex.
Hela mitt liv har handlat om en vilja att passa in. Och en gnagande oro att jag aldrig kommer göra det. Hela skoltiden handlade om att gå på glas. Rädslan att hamna utanför. Trots att jag aldrig har varit mobbad så mins jag bara skoltiden som en lång pina. Stressen att duga, passa in, vara rätt, var fruktansvärd. Eller vad tycker du?
Men är detta något som bara tjejer känner? Tror ni verkligen det? nej men killarna mår ju bra, dom har ju sin innebandy och grejer, de behöver fan inte klappas på! De behöver ingen som säger att de duger. Inga kramar. Och dom som hatade innebandyn då? De killar som inte orkade med hela "höhöhö"-grejen i omklädningsrummet? Eller de flickor som aldrig kommer lägga upp bilder på "dagens outfit" på någon blogg? Vad gör vi med dom? Kan vi inte bara enas om att det är ett helvete att växa upp.
Grundskolan är nog den tid de flesta mins med hat. nio år av umgänge med samma omogna människor gör att livet blir en kamp, även om du är kille eller tjej. Hur är det med dem som går i gymnasiet, men som aldrig varit i närheten av att kyssa någon? Vad gör vi med alla de som sitter och garvar med när deras kompisar berättar om deras senaste hångel, trots att de själva aldrig kommit närmare ett hångel än en puss på ett party i mallanstadiet?
Vad ska vi göra med dom?
Jo, jag ska tala om avd vi ska göra. Ni kan fullkomligt strunta i dom. För någonstans i slutendan löser det sig. Det gör det. De som kämpar lyckas till slut. De tar revansch. Men det handlar aldrig om hämnd, de handlar om att bevisa för sig själv att man duger.
Det rodnar dig till slut. På vågen träffar man till slut någon som hånglar upp en mot en vägg. Oskulder förloras, självförtroenden byggs upp. Man inser att man är en av dem som aldrig kommer passa in, men inser att man duger ändå. På nått sätt. Du kommer träffa någon som älskar dig för den du är. Du kommer träffa nån som tycker du är underbar.
Oron att passa in, rädslan att inte vara snygg nog, rolig nog, häftig nog. eller är de bara nått som jag känner?
Vi glömmer bort pojkarna lite. I all iver att slå ett slag för flickorna glöms de bort. Och missförstå inte, tjejer behöver lyftas fram. Hyllas. Tyckas om. Allt det där som saknats på grund av att generationer av män förtryckt skiten ur kvinnor världen över.
Men hur är det med killarna?
Äh, ryck upp dig, grabben. Sluta larva dig. Du gråter väl inte? Be a man for fuck sake! Att inte passa in, att inte veta var man hör hemma har inget med kön att göra. Killar har också komplex.
Hela mitt liv har handlat om en vilja att passa in. Och en gnagande oro att jag aldrig kommer göra det. Hela skoltiden handlade om att gå på glas. Rädslan att hamna utanför. Trots att jag aldrig har varit mobbad så mins jag bara skoltiden som en lång pina. Stressen att duga, passa in, vara rätt, var fruktansvärd. Eller vad tycker du?
Men är detta något som bara tjejer känner? Tror ni verkligen det? nej men killarna mår ju bra, dom har ju sin innebandy och grejer, de behöver fan inte klappas på! De behöver ingen som säger att de duger. Inga kramar. Och dom som hatade innebandyn då? De killar som inte orkade med hela "höhöhö"-grejen i omklädningsrummet? Eller de flickor som aldrig kommer lägga upp bilder på "dagens outfit" på någon blogg? Vad gör vi med dom? Kan vi inte bara enas om att det är ett helvete att växa upp.
Grundskolan är nog den tid de flesta mins med hat. nio år av umgänge med samma omogna människor gör att livet blir en kamp, även om du är kille eller tjej. Hur är det med dem som går i gymnasiet, men som aldrig varit i närheten av att kyssa någon? Vad gör vi med alla de som sitter och garvar med när deras kompisar berättar om deras senaste hångel, trots att de själva aldrig kommit närmare ett hångel än en puss på ett party i mallanstadiet?
Vad ska vi göra med dom?
Jo, jag ska tala om avd vi ska göra. Ni kan fullkomligt strunta i dom. För någonstans i slutendan löser det sig. Det gör det. De som kämpar lyckas till slut. De tar revansch. Men det handlar aldrig om hämnd, de handlar om att bevisa för sig själv att man duger.
Det rodnar dig till slut. På vågen träffar man till slut någon som hånglar upp en mot en vägg. Oskulder förloras, självförtroenden byggs upp. Man inser att man är en av dem som aldrig kommer passa in, men inser att man duger ändå. På nått sätt. Du kommer träffa någon som älskar dig för den du är. Du kommer träffa nån som tycker du är underbar.
Tatuerad politiker.
Idag blir det bara en kort sammanfattning av dagen då jag är toktrött!
Igårkväll hade jag galet svårt att sova. Jag var jätte trött men ändå pigg. runt tvåtiden bestämde jag mig för att försöka sova i alla fall. Det var både svettigt och iskallt på samma gång :S
Hade jag täcket på mig blev jag svettig. Hade jag inte täcke så frös jag. Bastu eller frys. Inget mellanting. Tror att klockan vad runt fyra när jag kollade på den sist, sen somnade jag. Vaknade vid sex och kunde inte somna om. Var dödstrött men kunde inte sova. En så märklig känsla.
Nåja. Varit i skolan som vanligt. Älskar verkligen att gå dit, och få träffa mina intressanta och trevliga lärare.
Okej, jag lög :P men ändå. Får försöka tänka att det inte är långt kvar nu till sommar'n. Dessutom har jag flera roliga saker att se fram emot. Inte minst Pirates of the caribbean 3!!! Fan älskar dom filmerna, har längtat på trean ända sen tvåan kom ut. Imorgon är det premiär. Men jag är fattig och morgontrött så jag kommer gå på Onsdag istället! Hänga på? :)
På lördag ska jag och Linn till Stockholm! Det ska bli så himla kul! Ta det lugnt, shoppa, fika.. ja, you name it :)
Jag har redan räknat ut vad jag ska köpa, tror jag.
Ja, vad har med hänt idag? Inte mycket att hurra för alltså. Eller jo, imorse när jag valnade var min piercing lite irreterad :( Jag hoppas att den inte kommer att bli infekterad. Jag är ju så noga med tvättningen. Och föresten var det en till som sa till mig idag att min nya piercing var fin. Åh, jag bli så glad.
Jag började tänka lite på varför man säger att något är fult? Varför kan man inte bara hålla sånt inom sig? :S
Pratade lite med Ronny om piercing och tatueringar. Då sa han så noga att jag inte skulle tatuera nånting jag sedan kommer att ångra. Men varför skulle jag ångra något som bara gjort mig att må bättre? Jag förstår inte det!
"Tänk när du står där, 55 år och politiker, men en tatuering på halsen, kul att skaffa hockeyfrilla då liksom"
Varför kan inte en stadsminister ha en tatuering på halsen? Han/hon blir ju inte en sämre eller mindre klokt människa för det. Eller hur man ser ut är kanske den enda måttstock folk har på vad en bra eller dålig människa är?
Jag har väldigt svårt att tro att jag kommer ångra nånting som bara har fått mig att må bättre.
Och mamma, jag vill ju att du ska tycka jag är fin. Visst kan jag vara utan piercingarna, men det känns bättre för själen att bli i kroppen om jag själv fått bestämma hur den ska se ut.
Igårkväll hade jag galet svårt att sova. Jag var jätte trött men ändå pigg. runt tvåtiden bestämde jag mig för att försöka sova i alla fall. Det var både svettigt och iskallt på samma gång :S
Hade jag täcket på mig blev jag svettig. Hade jag inte täcke så frös jag. Bastu eller frys. Inget mellanting. Tror att klockan vad runt fyra när jag kollade på den sist, sen somnade jag. Vaknade vid sex och kunde inte somna om. Var dödstrött men kunde inte sova. En så märklig känsla.
Nåja. Varit i skolan som vanligt. Älskar verkligen att gå dit, och få träffa mina intressanta och trevliga lärare.
Okej, jag lög :P men ändå. Får försöka tänka att det inte är långt kvar nu till sommar'n. Dessutom har jag flera roliga saker att se fram emot. Inte minst Pirates of the caribbean 3!!! Fan älskar dom filmerna, har längtat på trean ända sen tvåan kom ut. Imorgon är det premiär. Men jag är fattig och morgontrött så jag kommer gå på Onsdag istället! Hänga på? :)
På lördag ska jag och Linn till Stockholm! Det ska bli så himla kul! Ta det lugnt, shoppa, fika.. ja, you name it :)
Jag har redan räknat ut vad jag ska köpa, tror jag.
Ja, vad har med hänt idag? Inte mycket att hurra för alltså. Eller jo, imorse när jag valnade var min piercing lite irreterad :( Jag hoppas att den inte kommer att bli infekterad. Jag är ju så noga med tvättningen. Och föresten var det en till som sa till mig idag att min nya piercing var fin. Åh, jag bli så glad.
Jag började tänka lite på varför man säger att något är fult? Varför kan man inte bara hålla sånt inom sig? :S
Pratade lite med Ronny om piercing och tatueringar. Då sa han så noga att jag inte skulle tatuera nånting jag sedan kommer att ångra. Men varför skulle jag ångra något som bara gjort mig att må bättre? Jag förstår inte det!
"Tänk när du står där, 55 år och politiker, men en tatuering på halsen, kul att skaffa hockeyfrilla då liksom"
Varför kan inte en stadsminister ha en tatuering på halsen? Han/hon blir ju inte en sämre eller mindre klokt människa för det. Eller hur man ser ut är kanske den enda måttstock folk har på vad en bra eller dålig människa är?
Jag har väldigt svårt att tro att jag kommer ångra nånting som bara har fått mig att må bättre.
Och mamma, jag vill ju att du ska tycka jag är fin. Visst kan jag vara utan piercingarna, men det känns bättre för själen att bli i kroppen om jag själv fått bestämma hur den ska se ut.
Hål
Nu har jag piercat mig igen. Ögonbrynet blev det. Ville ha septum men mamma och pappa gick inte med på det.
Kroppsfixering är ju ett vanligt förekommande tillstånd hos tonåringar! ellerhur?
Precis som en bäbis måste få upptäcka sina fingrar och tår måste vi få upptäcka våra nya kroppar.
Kreaktivitet och upptäckarglädje flödar när vi unga testar vad man kan använda de olika kroppsdelarna till och hur de uppfattas av omgivningen?
Visst kan man få nickelallergi, visst är det tråkigt om det står "jag älskar sune" intatuerat på skinkan den dag man gifter sig med Sven och självklart är det synd om man fastnar med håret i en svarv och blir skalperad...
so what? När som helst kan det ju komma en komet och utplåna hela planeten :O
Kroppsfixering är ju ett vanligt förekommande tillstånd hos tonåringar! ellerhur?
Precis som en bäbis måste få upptäcka sina fingrar och tår måste vi få upptäcka våra nya kroppar.
Kreaktivitet och upptäckarglädje flödar när vi unga testar vad man kan använda de olika kroppsdelarna till och hur de uppfattas av omgivningen?
Visst kan man få nickelallergi, visst är det tråkigt om det står "jag älskar sune" intatuerat på skinkan den dag man gifter sig med Sven och självklart är det synd om man fastnar med håret i en svarv och blir skalperad...
so what? När som helst kan det ju komma en komet och utplåna hela planeten :O
Lov
Ikea möblemang och ett förstahands kontrakt.
Och så många telefoner som inte ringer,
Detta lovet har gått så förbannat fort.
Och vi är allt bra roliga.
Med våra designade musmattor,
och alla bläckpennor i lådan,
som ändå inte fundgerar.
Och välstädade vardagsrum.
Och alla beiga tröjor som passar så bra till jeans.
Kul liv.
Och så många telefoner som inte ringer,
Detta lovet har gått så förbannat fort.
Och vi är allt bra roliga.
Med våra designade musmattor,
och alla bläckpennor i lådan,
som ändå inte fundgerar.
Och välstädade vardagsrum.
Och alla beiga tröjor som passar så bra till jeans.
Kul liv.
Dr. Phil
| Följande citat yttrades av allas vår hjälte Dr. Phil: "If you hit your brother with a hammer, it´s a bad thing". Varpå publiken applåderar hysteriskt och nickar medhållande. Denna ljuva logik. Okej? Så det räcker med ett sånthär påstående för att bli kändis? Isåfall är jag på mycket god väg! | |
 |
Välkommen din idiot
Jag minns som om det var igår jag gick med mina föräldrar till utvecklingsamtalet för första gången på Julita skola, klassfröken Birgitta.
Jag minns hur jag satt där.. men mörkt långt rakt hår och innetofflor.
Med min något förstora ryggsäck upphängd på min krok. Vi hade egna krokar i hallen och ovanför hade jag ritat en vacker skylt med mitt namn på.
Jag satt där och väntade, lite nervöst. För det var ändå första domstolstillfället.
Vi skulle inte få betyg än på länge och fram till dess var det mest på utvecklingsamtalen som min föräldrar skulle få höra om jag var ett snällt och duktigt litet barn.
Så jag var onekligen lite nervös, även om mina föräldrar försäkrade mig om att det inte var något att oroa sig över.
Så satt vi där. Inne i vårt klassrum. Klass 1 i jultaskola.
Det var en liten skola, vi läste ur bibeln varje morgon och åt upp maten ordentligt och tänkte på barnen i Afrika som inte fick nån mat.
Särskilt minns jag när jag skulle äte upp sista kalopsen. Den lilla geggan med fettklumpen >_<.
Jag visste att det var bäst att jag åt upp den. Så att barnen i Afrika inte skulle bli arga på mig..
Jag minns hur jag satt där och mattanten som stod snett bakom mig och inspekterade.
Svettdropparna i pannan, det djupa andetaget, rädslan för att jag skulle komma att kasta upp allt som fanns i magen, jag spettsade den dallriga lilla massan på gaffeln, blundade, svalde, hällde i mig ett helt glas mjölk och flydde gråtande ut på skolgården.
Tänk så glada barnen i Afrika måste ha blivigt!
Jo, nu satt vi där i klassrummet, jag, mamma, pappa och fröken Birgitta.
Hon var en snäll tant, en vänlig och omtänksam kvinna i sextioårsåldern.
Nu satt vi framför hennes kateder. Hon hade en stor kateder med en stor stol. Och bakom henne fanns den svarta tavla och de nerdragbara kartorna. Vi satt där och hon välkommnade oss alla tre, sedan tittade hon upp på mina föräldrar och sa:
-Tja, nåt läshuvud är hon ju inte direkt.
Ungefär som att bli påkörd av en buss.
Så jag ägnade sedan resten av min skoltid åt att ?inte vara ett läshuvud?. Perfekt! Jag kan lova att det finns en hel del kul grejer ett ?annat än läshuvud? kan hålla på med. Till exempel att sprätta suddgummibitar i håret på folk, väga på stolen, skicka lappar, göra irreterande ljud och mycket annat. men i längden blir de ju lite jobbigt. Att hela tiden leva upp till den falska förespeglingen att jag inte var något läshuvud.
Men det är klart. att från den dagen var det en rätt så behaglig förklaring. så fort det var något jag inte fattade, eller som bara var tråkigt, så var det skönt att falla tillbaka på läshuvudförklaringen!
Och dessutom få ett alibi att odla clownidentiteten.
När jag senare i livet lärde mig mer om hur hjärnan fungerar börjar jag onekligen få perspektiv på min egen skoltid.
Tror du jag är sugen på att åka hem till min gamla fröken och be henne göra en ny diagnos på läshuvudkapaciteten?
Jag minns hur jag satt där.. men mörkt långt rakt hår och innetofflor.
Med min något förstora ryggsäck upphängd på min krok. Vi hade egna krokar i hallen och ovanför hade jag ritat en vacker skylt med mitt namn på.
Jag satt där och väntade, lite nervöst. För det var ändå första domstolstillfället.
Vi skulle inte få betyg än på länge och fram till dess var det mest på utvecklingsamtalen som min föräldrar skulle få höra om jag var ett snällt och duktigt litet barn.
Så jag var onekligen lite nervös, även om mina föräldrar försäkrade mig om att det inte var något att oroa sig över.
Så satt vi där. Inne i vårt klassrum. Klass 1 i jultaskola.
Det var en liten skola, vi läste ur bibeln varje morgon och åt upp maten ordentligt och tänkte på barnen i Afrika som inte fick nån mat.
Särskilt minns jag när jag skulle äte upp sista kalopsen. Den lilla geggan med fettklumpen >_<.
Jag visste att det var bäst att jag åt upp den. Så att barnen i Afrika inte skulle bli arga på mig..
Jag minns hur jag satt där och mattanten som stod snett bakom mig och inspekterade.
Svettdropparna i pannan, det djupa andetaget, rädslan för att jag skulle komma att kasta upp allt som fanns i magen, jag spettsade den dallriga lilla massan på gaffeln, blundade, svalde, hällde i mig ett helt glas mjölk och flydde gråtande ut på skolgården.
Tänk så glada barnen i Afrika måste ha blivigt!
Jo, nu satt vi där i klassrummet, jag, mamma, pappa och fröken Birgitta.
Hon var en snäll tant, en vänlig och omtänksam kvinna i sextioårsåldern.
Nu satt vi framför hennes kateder. Hon hade en stor kateder med en stor stol. Och bakom henne fanns den svarta tavla och de nerdragbara kartorna. Vi satt där och hon välkommnade oss alla tre, sedan tittade hon upp på mina föräldrar och sa:
-Tja, nåt läshuvud är hon ju inte direkt.
Ungefär som att bli påkörd av en buss.
Så jag ägnade sedan resten av min skoltid åt att ?inte vara ett läshuvud?. Perfekt! Jag kan lova att det finns en hel del kul grejer ett ?annat än läshuvud? kan hålla på med. Till exempel att sprätta suddgummibitar i håret på folk, väga på stolen, skicka lappar, göra irreterande ljud och mycket annat. men i längden blir de ju lite jobbigt. Att hela tiden leva upp till den falska förespeglingen att jag inte var något läshuvud.
Men det är klart. att från den dagen var det en rätt så behaglig förklaring. så fort det var något jag inte fattade, eller som bara var tråkigt, så var det skönt att falla tillbaka på läshuvudförklaringen!
Och dessutom få ett alibi att odla clownidentiteten.
När jag senare i livet lärde mig mer om hur hjärnan fungerar börjar jag onekligen få perspektiv på min egen skoltid.
Tror du jag är sugen på att åka hem till min gamla fröken och be henne göra en ny diagnos på läshuvudkapaciteten?
Vad kommer hända när jag dör?
Jag funderar mycket. Det har jag alltid gjort. En bra vän till mig tittade mig en gång djupt i ögonen och sa "Du funderar alldeles för mycket. Ibland känns det som du inte har tid att bara vara". Och så är det säkert, dagdrömmeri och funderande har alltid varit en del av den jag är. En stor del till och med. En del blir arga till och med. När jag är frånvarande. Speciellt Ida, hon tror att jag inte lyssnar på henne, men så är det inte. Jag bara är i min egna lila värld. Har ni inte tänkt på, vad skönt det är att bara tänka? I tankarna får man vara precis vem man vill, fantisera sig bort, vara i en annan värld, göra vad man vill, tänka vad man vill, om VEM man vill. Utan att en enda jävel kan lägga sig i och ändra på sina tankar, ingen vet vad man tänker på.
När jag sitter, stirrar in i väggen och bara funderar och grubblar. Det är många som frågar då "Vad tänker du på?".
Tror ni verkligen på allvar att jag skulle säga vad jag tänkte på? Det händer rätt ofta. Jag svarar, det är nästan aldrig sant. I mitt huvud tänker jag på konstiga saker, som ingen skulle förstå.
Tänk vad livet leker med en? Man kan dö när som helst. Man vet ju aldrig. Det räcker med att man går till närmaste väg där det åker bilar, eller närmaste järnvägstation. Ibland står jag löjligt nära kanten när tåger susar förbi. Ett steg till och jag hade dött. Jag är rädd för döden. Döden är något vi inte vet nånting om. Jag är rädd för det okända. När man står där vid tågkanten får man för sig att hoppa ibland. Jag får för mig att jag inte kan kontrollera mig själv och att jag kommer att hoppa över kanten. Smart tjej. Fort som fan lyckas man rycka tillbaka huvudet. Så istället för att hoppa börjar jag fundera.
Är det inte det ena, så är det de andra. Om jag nu hade hoppat, då skulle ju livet flasha förbi framför ögonen på som något sorts bildspel på speed. Vilka bilder skulle spelats upp? Vilka situationer ur mitt liv skulle vara viktiga nog för att kvala in på denna livets lista? Har jag levt ett liv intressant nog eller skulle det bli oändliga bilder av gångerna man tog bussen till skolan? Boy, vilket antiklimax i så fall. Här ska man till att bli köttpanna och allt hjärnan vill spela upp är lökiga bilder från en buss i Katrineholm. Fy fan.
Men ändå lite har du väl levt, Erika?
Du har älskat så hjärtat gått sönder, du har sett nära och kära födas och dö. Tänk till. Och medan solen värmde så började en någon sorts lista formas. Bildspelet tog form. Plötsligt minns jag alla bilder där min familj satt nånstans och kurrade. Vi skulle äta lunch och fika och inget jävla väder i världen skulle få förstöra våran dag. Vinden skrek, regnet forssade, barnen frös, men här skulle det jävlar i mig has picnic. Så det hade vi.
Andra bilder kom till mig. Mina underbara vänner, det är dom som formar mig och gör att jag är den person jag vill vara. Många ögonblick. Min första kyss platsar säkert på listan. Pojken hade ingen aning om att just den kyssen var min första. Det var förstås helt fel. Jag var extremt osäker, rädd och vilsen, till slut var det han som tog tag i mig och pussade mig tills mina ben blev som gelé. Vilken plats i bildspelet får det? Om det skulle platsa i hans sista bildspel vet jag inte, men nu är det jag som håller på och dör här, så vi glömmer honom för en stund.
Ett tio-tal andra bra minnen flashar förbi. Minnen som alltid finns där. Minnen jag går igenom varje dag utan att tänka på det. Bilderna fortsätter välla över mig och jag kan omöjligt välja. Kärlek, död och allt man kan önska. Det skulle nog bli ett magnifikt bildspel, trots allt.
Jag tror nog att jag lever lite till. Den gång livet flashar förbi mina ögon ska jag reagera förundrat. Du har levt, Erika, ska jag tänka. Du har faktiskt det.
När jag sitter, stirrar in i väggen och bara funderar och grubblar. Det är många som frågar då "Vad tänker du på?".
Tror ni verkligen på allvar att jag skulle säga vad jag tänkte på? Det händer rätt ofta. Jag svarar, det är nästan aldrig sant. I mitt huvud tänker jag på konstiga saker, som ingen skulle förstå.
Tänk vad livet leker med en? Man kan dö när som helst. Man vet ju aldrig. Det räcker med att man går till närmaste väg där det åker bilar, eller närmaste järnvägstation. Ibland står jag löjligt nära kanten när tåger susar förbi. Ett steg till och jag hade dött. Jag är rädd för döden. Döden är något vi inte vet nånting om. Jag är rädd för det okända. När man står där vid tågkanten får man för sig att hoppa ibland. Jag får för mig att jag inte kan kontrollera mig själv och att jag kommer att hoppa över kanten. Smart tjej. Fort som fan lyckas man rycka tillbaka huvudet. Så istället för att hoppa börjar jag fundera.
Är det inte det ena, så är det de andra. Om jag nu hade hoppat, då skulle ju livet flasha förbi framför ögonen på som något sorts bildspel på speed. Vilka bilder skulle spelats upp? Vilka situationer ur mitt liv skulle vara viktiga nog för att kvala in på denna livets lista? Har jag levt ett liv intressant nog eller skulle det bli oändliga bilder av gångerna man tog bussen till skolan? Boy, vilket antiklimax i så fall. Här ska man till att bli köttpanna och allt hjärnan vill spela upp är lökiga bilder från en buss i Katrineholm. Fy fan.
Men ändå lite har du väl levt, Erika?
Du har älskat så hjärtat gått sönder, du har sett nära och kära födas och dö. Tänk till. Och medan solen värmde så började en någon sorts lista formas. Bildspelet tog form. Plötsligt minns jag alla bilder där min familj satt nånstans och kurrade. Vi skulle äta lunch och fika och inget jävla väder i världen skulle få förstöra våran dag. Vinden skrek, regnet forssade, barnen frös, men här skulle det jävlar i mig has picnic. Så det hade vi.
Andra bilder kom till mig. Mina underbara vänner, det är dom som formar mig och gör att jag är den person jag vill vara. Många ögonblick. Min första kyss platsar säkert på listan. Pojken hade ingen aning om att just den kyssen var min första. Det var förstås helt fel. Jag var extremt osäker, rädd och vilsen, till slut var det han som tog tag i mig och pussade mig tills mina ben blev som gelé. Vilken plats i bildspelet får det? Om det skulle platsa i hans sista bildspel vet jag inte, men nu är det jag som håller på och dör här, så vi glömmer honom för en stund.
Ett tio-tal andra bra minnen flashar förbi. Minnen som alltid finns där. Minnen jag går igenom varje dag utan att tänka på det. Bilderna fortsätter välla över mig och jag kan omöjligt välja. Kärlek, död och allt man kan önska. Det skulle nog bli ett magnifikt bildspel, trots allt.
Jag tror nog att jag lever lite till. Den gång livet flashar förbi mina ögon ska jag reagera förundrat. Du har levt, Erika, ska jag tänka. Du har faktiskt det.
Jag är blond.
Jag har alltid gillar blondiner. Och för inte alls längesen träffade jag den mest fantastiska blondinen i världen. Jag blev förälskad på en gång, hejdlöst och makalöst. Och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Den här historien hanlar om när jag mötte min inre blondin. Jag mins inte exakt vilken dag och vilket tillfälle jag kom på det. Men en dag var plötsligt allt väldigt blont. Jag insåg den dagen att det bodde en blondin inom mig. En blondin som legat gömd där, länge.
Kanske gömdes hon undan någonstans på högstadiet då jag färgade håret svart, krängde på mig ett par Converse-skor, försökte bli vegan och lyssnade på dystra Kent-låtar? Då jag klädde mig helsvart, var svartsminkad och hade humör som en arg oxe. Jag försökte känna utanförskap och ville skriva en bok om ett par killar i en deppig småstad. Kanske med ordet "hora" i titeln. Bara för att vara lite lagom provocerande.
Någonstans där glömdes hon bort.
Men en rosaskimrande dag kom hon tillbaka till mig. Under de senaste månaderna har min blondin börjat ta över mig. Något glatt, ljust, glittrande och sorglöst började bubbla inom mig. Jag har upptäckt att jag lyssnat på John Legends "Live it up" i veckor på reapet. Jag har färgglada kläder hellre för helsvarta. Jag gillar solen. Detta skyller jag på min inre blondin.
Jag drömmer inte längre om att skriva en roman om förvirrade män på landsbyggden. Numera vill jag skriva en bok som hellre har "lycka" än "hora" i titeln.
Man kanske skulle kunna tolka den här bloggen som en "komma ut"-bekännelse. Men jag är fortfarande Erika. Men bli inte besvikna, jag är inte så djup som jag låter. Jag är bara blond.
Kanske gömdes hon undan någonstans på högstadiet då jag färgade håret svart, krängde på mig ett par Converse-skor, försökte bli vegan och lyssnade på dystra Kent-låtar? Då jag klädde mig helsvart, var svartsminkad och hade humör som en arg oxe. Jag försökte känna utanförskap och ville skriva en bok om ett par killar i en deppig småstad. Kanske med ordet "hora" i titeln. Bara för att vara lite lagom provocerande.
Någonstans där glömdes hon bort.
Men en rosaskimrande dag kom hon tillbaka till mig. Under de senaste månaderna har min blondin börjat ta över mig. Något glatt, ljust, glittrande och sorglöst började bubbla inom mig. Jag har upptäckt att jag lyssnat på John Legends "Live it up" i veckor på reapet. Jag har färgglada kläder hellre för helsvarta. Jag gillar solen. Detta skyller jag på min inre blondin.
Jag drömmer inte längre om att skriva en roman om förvirrade män på landsbyggden. Numera vill jag skriva en bok som hellre har "lycka" än "hora" i titeln.
Man kanske skulle kunna tolka den här bloggen som en "komma ut"-bekännelse. Men jag är fortfarande Erika. Men bli inte besvikna, jag är inte så djup som jag låter. Jag är bara blond.
Lista
Tre saker jag inte förstår:
- Hur man kan vilja skada sig själv
- Hur skolan kan vara SÅ tråkig
- Varför man, om man inte själv mår dåligt, vill trycka ner andra människor
Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet jag sitter vid:
- Hårspray
- Mobiltelefon
- Borste
Tre saker jag gör just nu:
- Lyssnar på John Legend
- Är hungrig
- Petar mig i näsan
Tre saker jag vill göra innan jag dör:
- Uppleva mer
- Lära mig mer om allt
- Älska och bli äldskad tillbaka
Tre saker jag kan göra:
- Sjunga falskt :P
- Vara tuff
- Cykla
Tre saker jag inte kan:
- ekvationer
- Vara lugn och sansad då jag just handlat nåt nytt som varit efterlängtat
- Göra bakåtvålter
Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
- John Legend
- Mig
- Andra människor
Tre saker jag skulle vilja lära mig:
- Pierca folk
- Tatuera folk
- Spela något instument
Tre favoriträtter:
- Plankstek
- Köttfärssås och spagetti
- Klyftpotatis med en blodig biff är aldrig fel
- Hur man kan vilja skada sig själv
- Hur skolan kan vara SÅ tråkig
- Varför man, om man inte själv mår dåligt, vill trycka ner andra människor
Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet jag sitter vid:
- Hårspray
- Mobiltelefon
- Borste
Tre saker jag gör just nu:
- Lyssnar på John Legend
- Är hungrig
- Petar mig i näsan
Tre saker jag vill göra innan jag dör:
- Uppleva mer
- Lära mig mer om allt
- Älska och bli äldskad tillbaka
Tre saker jag kan göra:
- Sjunga falskt :P
- Vara tuff
- Cykla
Tre saker jag inte kan:
- ekvationer
- Vara lugn och sansad då jag just handlat nåt nytt som varit efterlängtat
- Göra bakåtvålter
Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
- John Legend
- Mig
- Andra människor
Tre saker jag skulle vilja lära mig:
- Pierca folk
- Tatuera folk
- Spela något instument
Tre favoriträtter:
- Plankstek
- Köttfärssås och spagetti
- Klyftpotatis med en blodig biff är aldrig fel
Missbruk
Läste precis på Lajv: "Jag älskar dig, Jonas! Du betyder allt!" - Sara 13 år!
Vad är det här för skitsnack? Nyblivna tonåringar som missbrukar det finaste ordet på denna planet! Tänk vad förvånad Sara kommer bli om några månader när hon helt plötsligt "älskar" någon Andreas eller Mikael? Att börja Älska någon är inget man gör efter 2 veckor.. månader.. år? Kärlek är något som vi människor aldrig kommer kunna förklara, därför tänker jag inte ens försöka, men jag kommer fortsätta tycka synd om folket som "älskar" sin partner efter en kort tid - ni missbrukar ordet "älskar".
Vad är det här för skitsnack? Nyblivna tonåringar som missbrukar det finaste ordet på denna planet! Tänk vad förvånad Sara kommer bli om några månader när hon helt plötsligt "älskar" någon Andreas eller Mikael? Att börja Älska någon är inget man gör efter 2 veckor.. månader.. år? Kärlek är något som vi människor aldrig kommer kunna förklara, därför tänker jag inte ens försöka, men jag kommer fortsätta tycka synd om folket som "älskar" sin partner efter en kort tid - ni missbrukar ordet "älskar".
