Det är ett helvete att växa upp
Är det bara jag, eller känner alla att det är en kamp att överleva skolan, livet, meningen med allt?
Oron att passa in, rädslan att inte vara snygg nog, rolig nog, häftig nog. eller är de bara nått som jag känner?
Vi glömmer bort pojkarna lite. I all iver att slå ett slag för flickorna glöms de bort. Och missförstå inte, tjejer behöver lyftas fram. Hyllas. Tyckas om. Allt det där som saknats på grund av att generationer av män förtryckt skiten ur kvinnor världen över.
Men hur är det med killarna?
Äh, ryck upp dig, grabben. Sluta larva dig. Du gråter väl inte? Be a man for fuck sake! Att inte passa in, att inte veta var man hör hemma har inget med kön att göra. Killar har också komplex.
Hela mitt liv har handlat om en vilja att passa in. Och en gnagande oro att jag aldrig kommer göra det. Hela skoltiden handlade om att gå på glas. Rädslan att hamna utanför. Trots att jag aldrig har varit mobbad så mins jag bara skoltiden som en lång pina. Stressen att duga, passa in, vara rätt, var fruktansvärd. Eller vad tycker du?
Men är detta något som bara tjejer känner? Tror ni verkligen det? nej men killarna mår ju bra, dom har ju sin innebandy och grejer, de behöver fan inte klappas på! De behöver ingen som säger att de duger. Inga kramar. Och dom som hatade innebandyn då? De killar som inte orkade med hela "höhöhö"-grejen i omklädningsrummet? Eller de flickor som aldrig kommer lägga upp bilder på "dagens outfit" på någon blogg? Vad gör vi med dom? Kan vi inte bara enas om att det är ett helvete att växa upp.
Grundskolan är nog den tid de flesta mins med hat. nio år av umgänge med samma omogna människor gör att livet blir en kamp, även om du är kille eller tjej. Hur är det med dem som går i gymnasiet, men som aldrig varit i närheten av att kyssa någon? Vad gör vi med alla de som sitter och garvar med när deras kompisar berättar om deras senaste hångel, trots att de själva aldrig kommit närmare ett hångel än en puss på ett party i mallanstadiet?
Vad ska vi göra med dom?
Jo, jag ska tala om avd vi ska göra. Ni kan fullkomligt strunta i dom. För någonstans i slutendan löser det sig. Det gör det. De som kämpar lyckas till slut. De tar revansch. Men det handlar aldrig om hämnd, de handlar om att bevisa för sig själv att man duger.
Det rodnar dig till slut. På vågen träffar man till slut någon som hånglar upp en mot en vägg. Oskulder förloras, självförtroenden byggs upp. Man inser att man är en av dem som aldrig kommer passa in, men inser att man duger ändå. På nått sätt. Du kommer träffa någon som älskar dig för den du är. Du kommer träffa nån som tycker du är underbar.
Oron att passa in, rädslan att inte vara snygg nog, rolig nog, häftig nog. eller är de bara nått som jag känner?
Vi glömmer bort pojkarna lite. I all iver att slå ett slag för flickorna glöms de bort. Och missförstå inte, tjejer behöver lyftas fram. Hyllas. Tyckas om. Allt det där som saknats på grund av att generationer av män förtryckt skiten ur kvinnor världen över.
Men hur är det med killarna?
Äh, ryck upp dig, grabben. Sluta larva dig. Du gråter väl inte? Be a man for fuck sake! Att inte passa in, att inte veta var man hör hemma har inget med kön att göra. Killar har också komplex.
Hela mitt liv har handlat om en vilja att passa in. Och en gnagande oro att jag aldrig kommer göra det. Hela skoltiden handlade om att gå på glas. Rädslan att hamna utanför. Trots att jag aldrig har varit mobbad så mins jag bara skoltiden som en lång pina. Stressen att duga, passa in, vara rätt, var fruktansvärd. Eller vad tycker du?
Men är detta något som bara tjejer känner? Tror ni verkligen det? nej men killarna mår ju bra, dom har ju sin innebandy och grejer, de behöver fan inte klappas på! De behöver ingen som säger att de duger. Inga kramar. Och dom som hatade innebandyn då? De killar som inte orkade med hela "höhöhö"-grejen i omklädningsrummet? Eller de flickor som aldrig kommer lägga upp bilder på "dagens outfit" på någon blogg? Vad gör vi med dom? Kan vi inte bara enas om att det är ett helvete att växa upp.
Grundskolan är nog den tid de flesta mins med hat. nio år av umgänge med samma omogna människor gör att livet blir en kamp, även om du är kille eller tjej. Hur är det med dem som går i gymnasiet, men som aldrig varit i närheten av att kyssa någon? Vad gör vi med alla de som sitter och garvar med när deras kompisar berättar om deras senaste hångel, trots att de själva aldrig kommit närmare ett hångel än en puss på ett party i mallanstadiet?
Vad ska vi göra med dom?
Jo, jag ska tala om avd vi ska göra. Ni kan fullkomligt strunta i dom. För någonstans i slutendan löser det sig. Det gör det. De som kämpar lyckas till slut. De tar revansch. Men det handlar aldrig om hämnd, de handlar om att bevisa för sig själv att man duger.
Det rodnar dig till slut. På vågen träffar man till slut någon som hånglar upp en mot en vägg. Oskulder förloras, självförtroenden byggs upp. Man inser att man är en av dem som aldrig kommer passa in, men inser att man duger ändå. På nått sätt. Du kommer träffa någon som älskar dig för den du är. Du kommer träffa nån som tycker du är underbar.
Kommentarer
Postat av: elin
Jävligt bra skrivet!
Postat av: madde
Jag tror redan att jag har insett att jag duger, hoppas du också har der Erika!.
Postat av: finalfuckingtry
asså du skriver bäst
Trackback
