Jag är blond.
Jag har alltid gillar blondiner. Och för inte alls längesen träffade jag den mest fantastiska blondinen i världen. Jag blev förälskad på en gång, hejdlöst och makalöst. Och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Den här historien hanlar om när jag mötte min inre blondin. Jag mins inte exakt vilken dag och vilket tillfälle jag kom på det. Men en dag var plötsligt allt väldigt blont. Jag insåg den dagen att det bodde en blondin inom mig. En blondin som legat gömd där, länge.
Kanske gömdes hon undan någonstans på högstadiet då jag färgade håret svart, krängde på mig ett par Converse-skor, försökte bli vegan och lyssnade på dystra Kent-låtar? Då jag klädde mig helsvart, var svartsminkad och hade humör som en arg oxe. Jag försökte känna utanförskap och ville skriva en bok om ett par killar i en deppig småstad. Kanske med ordet "hora" i titeln. Bara för att vara lite lagom provocerande.
Någonstans där glömdes hon bort.
Men en rosaskimrande dag kom hon tillbaka till mig. Under de senaste månaderna har min blondin börjat ta över mig. Något glatt, ljust, glittrande och sorglöst började bubbla inom mig. Jag har upptäckt att jag lyssnat på John Legends "Live it up" i veckor på reapet. Jag har färgglada kläder hellre för helsvarta. Jag gillar solen. Detta skyller jag på min inre blondin.
Jag drömmer inte längre om att skriva en roman om förvirrade män på landsbyggden. Numera vill jag skriva en bok som hellre har "lycka" än "hora" i titeln.
Man kanske skulle kunna tolka den här bloggen som en "komma ut"-bekännelse. Men jag är fortfarande Erika. Men bli inte besvikna, jag är inte så djup som jag låter. Jag är bara blond.
Kanske gömdes hon undan någonstans på högstadiet då jag färgade håret svart, krängde på mig ett par Converse-skor, försökte bli vegan och lyssnade på dystra Kent-låtar? Då jag klädde mig helsvart, var svartsminkad och hade humör som en arg oxe. Jag försökte känna utanförskap och ville skriva en bok om ett par killar i en deppig småstad. Kanske med ordet "hora" i titeln. Bara för att vara lite lagom provocerande.
Någonstans där glömdes hon bort.
Men en rosaskimrande dag kom hon tillbaka till mig. Under de senaste månaderna har min blondin börjat ta över mig. Något glatt, ljust, glittrande och sorglöst började bubbla inom mig. Jag har upptäckt att jag lyssnat på John Legends "Live it up" i veckor på reapet. Jag har färgglada kläder hellre för helsvarta. Jag gillar solen. Detta skyller jag på min inre blondin.
Jag drömmer inte längre om att skriva en roman om förvirrade män på landsbyggden. Numera vill jag skriva en bok som hellre har "lycka" än "hora" i titeln.
Man kanske skulle kunna tolka den här bloggen som en "komma ut"-bekännelse. Men jag är fortfarande Erika. Men bli inte besvikna, jag är inte så djup som jag låter. Jag är bara blond.
Kommentarer
Postat av: final
fint fint fint
Trackback
