ErikaElbander

Jag funderar mycket. Det har jag alltid gjort. En bra vän till mig tittade mig en gång djupt i ögonen och sa "Du funderar alldeles för mycket. Ibland känns det som du inte har tid att bara vara". Och så är det säkert, dagdrömmeri och funderande har alltid varit en del av den jag är. En stor del till och med. En del blir arga till och med. När jag är frånvarande. Speciellt Ida, hon tror att jag inte lyssnar på henne, men så är det inte. Jag bara är i min egna lila värld. Har ni inte tänkt på, vad skönt det är att bara tänka? I tankarna får man vara precis vem man vill, fantisera sig bort, vara i en annan värld, göra vad man vill, tänka vad man vill, om VEM man vill. Utan att en enda jävel kan lägga sig i och ändra på sina tankar, ingen vet vad man tänker på.

När jag sitter, stirrar in i väggen och bara funderar och grubblar. Det är många som frågar då "Vad tänker du på?".
Tror ni verkligen på allvar att jag skulle säga vad jag tänkte på? Det händer rätt ofta. Jag svarar, det är nästan aldrig sant. I mitt huvud tänker jag på konstiga saker, som ingen skulle förstå.

Tänk vad livet leker med en? Man kan dö när som helst. Man vet ju aldrig. Det räcker med att man går till närmaste väg där det åker bilar, eller närmaste järnvägstation. Ibland står jag löjligt nära kanten när tåger susar förbi. Ett steg till och jag hade dött. Jag är rädd för döden. Döden är något vi inte vet nånting om. Jag är rädd för det okända.  När man står där vid tågkanten får man för sig att hoppa ibland. Jag får för mig att jag inte kan kontrollera mig själv och att jag kommer att hoppa över kanten. Smart tjej. Fort som fan lyckas man rycka tillbaka huvudet. Så istället för att hoppa börjar jag fundera.

Är det inte det ena, så är det de andra. Om jag nu hade hoppat, då skulle ju livet flasha förbi framför ögonen på som något sorts bildspel på speed. Vilka bilder skulle spelats upp? Vilka situationer ur mitt liv skulle vara viktiga nog för att kvala in på denna livets lista? Har jag levt ett liv intressant nog eller skulle det bli oändliga bilder av gångerna man tog bussen till skolan? Boy, vilket antiklimax i så fall. Här ska man till att bli köttpanna och allt hjärnan vill spela upp är lökiga bilder från en buss i Katrineholm. Fy fan.

Men ändå lite har du väl levt, Erika?
Du har älskat så hjärtat gått sönder, du har sett nära och kära födas och dö. Tänk till. Och medan solen värmde så började en någon sorts lista formas. Bildspelet tog form. Plötsligt minns jag alla bilder där min familj satt nånstans och kurrade. Vi skulle äta lunch och fika och inget jävla väder i världen skulle få förstöra våran dag. Vinden skrek, regnet forssade, barnen frös, men här skulle det jävlar i mig has picnic. Så det hade vi.

Andra bilder kom till mig. Mina underbara vänner, det är dom som formar mig och gör att jag är den person jag vill vara. Många ögonblick. Min första kyss platsar säkert på listan. Pojken hade ingen aning om att just den kyssen var min första. Det var förstås helt fel. Jag var extremt osäker, rädd och vilsen, till slut var det han som tog tag i mig och pussade mig tills mina ben blev som gelé. Vilken plats i bildspelet får det? Om det skulle platsa i hans sista bildspel vet jag inte, men nu är det jag som håller på och dör här, så vi glömmer honom för en stund.

Ett tio-tal andra bra minnen flashar förbi. Minnen som alltid finns där. Minnen jag går igenom varje dag utan att tänka på det. Bilderna fortsätter välla över mig och jag kan omöjligt välja. Kärlek, död och allt man kan önska. Det skulle nog bli ett magnifikt bildspel, trots allt.

Jag tror nog att jag lever lite till. Den gång livet flashar förbi mina ögon ska jag reagera förundrat. Du har levt, Erika, ska jag tänka. Du har faktiskt det.