Välkommen din idiot
Jag minns som om det var igår jag gick med mina föräldrar till utvecklingsamtalet för första gången på Julita skola, klassfröken Birgitta.
Jag minns hur jag satt där.. men mörkt långt rakt hår och innetofflor.
Med min något förstora ryggsäck upphängd på min krok. Vi hade egna krokar i hallen och ovanför hade jag ritat en vacker skylt med mitt namn på.
Jag satt där och väntade, lite nervöst. För det var ändå första domstolstillfället.
Vi skulle inte få betyg än på länge och fram till dess var det mest på utvecklingsamtalen som min föräldrar skulle få höra om jag var ett snällt och duktigt litet barn.
Så jag var onekligen lite nervös, även om mina föräldrar försäkrade mig om att det inte var något att oroa sig över.
Så satt vi där. Inne i vårt klassrum. Klass 1 i jultaskola.
Det var en liten skola, vi läste ur bibeln varje morgon och åt upp maten ordentligt och tänkte på barnen i Afrika som inte fick nån mat.
Särskilt minns jag när jag skulle äte upp sista kalopsen. Den lilla geggan med fettklumpen >_<.
Jag visste att det var bäst att jag åt upp den. Så att barnen i Afrika inte skulle bli arga på mig..
Jag minns hur jag satt där och mattanten som stod snett bakom mig och inspekterade.
Svettdropparna i pannan, det djupa andetaget, rädslan för att jag skulle komma att kasta upp allt som fanns i magen, jag spettsade den dallriga lilla massan på gaffeln, blundade, svalde, hällde i mig ett helt glas mjölk och flydde gråtande ut på skolgården.
Tänk så glada barnen i Afrika måste ha blivigt!
Jo, nu satt vi där i klassrummet, jag, mamma, pappa och fröken Birgitta.
Hon var en snäll tant, en vänlig och omtänksam kvinna i sextioårsåldern.
Nu satt vi framför hennes kateder. Hon hade en stor kateder med en stor stol. Och bakom henne fanns den svarta tavla och de nerdragbara kartorna. Vi satt där och hon välkommnade oss alla tre, sedan tittade hon upp på mina föräldrar och sa:
-Tja, nåt läshuvud är hon ju inte direkt.
Ungefär som att bli påkörd av en buss.
Så jag ägnade sedan resten av min skoltid åt att ?inte vara ett läshuvud?. Perfekt! Jag kan lova att det finns en hel del kul grejer ett ?annat än läshuvud? kan hålla på med. Till exempel att sprätta suddgummibitar i håret på folk, väga på stolen, skicka lappar, göra irreterande ljud och mycket annat. men i längden blir de ju lite jobbigt. Att hela tiden leva upp till den falska förespeglingen att jag inte var något läshuvud.
Men det är klart. att från den dagen var det en rätt så behaglig förklaring. så fort det var något jag inte fattade, eller som bara var tråkigt, så var det skönt att falla tillbaka på läshuvudförklaringen!
Och dessutom få ett alibi att odla clownidentiteten.
När jag senare i livet lärde mig mer om hur hjärnan fungerar börjar jag onekligen få perspektiv på min egen skoltid.
Tror du jag är sugen på att åka hem till min gamla fröken och be henne göra en ny diagnos på läshuvudkapaciteten?
Jag minns hur jag satt där.. men mörkt långt rakt hår och innetofflor.
Med min något förstora ryggsäck upphängd på min krok. Vi hade egna krokar i hallen och ovanför hade jag ritat en vacker skylt med mitt namn på.
Jag satt där och väntade, lite nervöst. För det var ändå första domstolstillfället.
Vi skulle inte få betyg än på länge och fram till dess var det mest på utvecklingsamtalen som min föräldrar skulle få höra om jag var ett snällt och duktigt litet barn.
Så jag var onekligen lite nervös, även om mina föräldrar försäkrade mig om att det inte var något att oroa sig över.
Så satt vi där. Inne i vårt klassrum. Klass 1 i jultaskola.
Det var en liten skola, vi läste ur bibeln varje morgon och åt upp maten ordentligt och tänkte på barnen i Afrika som inte fick nån mat.
Särskilt minns jag när jag skulle äte upp sista kalopsen. Den lilla geggan med fettklumpen >_<.
Jag visste att det var bäst att jag åt upp den. Så att barnen i Afrika inte skulle bli arga på mig..
Jag minns hur jag satt där och mattanten som stod snett bakom mig och inspekterade.
Svettdropparna i pannan, det djupa andetaget, rädslan för att jag skulle komma att kasta upp allt som fanns i magen, jag spettsade den dallriga lilla massan på gaffeln, blundade, svalde, hällde i mig ett helt glas mjölk och flydde gråtande ut på skolgården.
Tänk så glada barnen i Afrika måste ha blivigt!
Jo, nu satt vi där i klassrummet, jag, mamma, pappa och fröken Birgitta.
Hon var en snäll tant, en vänlig och omtänksam kvinna i sextioårsåldern.
Nu satt vi framför hennes kateder. Hon hade en stor kateder med en stor stol. Och bakom henne fanns den svarta tavla och de nerdragbara kartorna. Vi satt där och hon välkommnade oss alla tre, sedan tittade hon upp på mina föräldrar och sa:
-Tja, nåt läshuvud är hon ju inte direkt.
Ungefär som att bli påkörd av en buss.
Så jag ägnade sedan resten av min skoltid åt att ?inte vara ett läshuvud?. Perfekt! Jag kan lova att det finns en hel del kul grejer ett ?annat än läshuvud? kan hålla på med. Till exempel att sprätta suddgummibitar i håret på folk, väga på stolen, skicka lappar, göra irreterande ljud och mycket annat. men i längden blir de ju lite jobbigt. Att hela tiden leva upp till den falska förespeglingen att jag inte var något läshuvud.
Men det är klart. att från den dagen var det en rätt så behaglig förklaring. så fort det var något jag inte fattade, eller som bara var tråkigt, så var det skönt att falla tillbaka på läshuvudförklaringen!
Och dessutom få ett alibi att odla clownidentiteten.
När jag senare i livet lärde mig mer om hur hjärnan fungerar börjar jag onekligen få perspektiv på min egen skoltid.
Tror du jag är sugen på att åka hem till min gamla fröken och be henne göra en ny diagnos på läshuvudkapaciteten?
Kommentarer
Trackback
